Sedan 1 september är jag föräldraledig på heltid. Jag håller dock på att försöka komma igång med uppsatsarbetet igen i och med att min mor, som går i pension, ska komma ibland och ta hand om F. Idag är en sådan dag. Jag sitter på juridiska biblioteket och försöker jobba lite med bakgrunden, komma ihåg vad det var det hela handlade om.

Men transkriberingen är i princip färdig!

Nu ska jag snart iväg och jobba lite på ett nytt jobb jag har skaffat mig på en gruppbostad.

Lösa tankar så här i slutet av dagen. Jag får fundera på det här.

Vad gäller uppsatsen så har jag fått data för de första mätningarna och börjat knappa in dem. Nu är också tiderna för intervjuer inbokade. Spännande!

(Uppdatering: Insåg plötsligt att det kanske låter ovan som att jag på något vis tar credit för att ha skrivit den där depressionsartikeln, det är det inte. Jag har bara petat på några ställen. Men jag tycker processen är spännande…)

Jag vill ge mig tusan på att denna studie åtminstone inte ska drabbas av denna typ av internt bortfall. Därför skulle jag vilja ställa en fråga rakt ut i världsrymden: Vilken är den absolut mest felsäkra metoden för inspelning av intervjuer? Självklart är ingen teknik immun mot den mänskliga faktorn, man måste förstås själv noggrannt se till att man har strömförsörjning och tillräckligt med lagringsmedia, men det finns ändå aspekter av teknik och användargränssnitt som jag skulle vilja att apparaten tog hänsyn till. Här är några grejer jag tänker på:

• Tydlig visuell indikator av huruvida inspelning pågår.
• Visualisering av insignalsnivå (VU-mätare).
• Direkt skrivning till lagringsmediet. (Ja, jag var faktiskt med om MiniDisc-händelsen som beskrevs ovan i ”oj”-stycket: När jag tryckte på ”stopp” för att avsluta en inspelning så fick jag meddelandet ”write error!” och så var hela inspelningen borta… lyckligtvis hände det bara under en testintervju och inte under skarpt läge.)
• Ordentlig lagringskapacitet och batteritid.
• Inget krångel.

Förmodligen är det någon typ av digital diktafon jag vill ha. Någon som har ett tips? Inte för att jag har några pengar, men…

To be sure, some patients really do want to be sick. People with Munchausen syndrome, for example, deliberately produce physical or psychological symptoms for the express purpose of assuming the sick role. [ ... ] But a vast majority of patients want to feel better, and for them the burden of illness is painful enough. Let’s keep the blame on the disease, not the patient.

Då måste man ju fråga sig, vill dessa personer verkligen ha Munchausen-syndrom? Är det inte då, enligt samma tänkande som ovan, Munchausen-syndromet som orsakar personens tendens att vilja vara sjuk? Borde vi inte lägga skulden på ”sjukdomen”? Jag bara undrar.

Liten update: Jag fann artikeln via ett blogginlägg på World of Psychology. Blogginlägget fokuserar på att det inte är patientens fel när det inte funkar i behandlingen, utan att det kan vara fel kombination av patient och behandling. Riktigt, men… Äsch, jag hinner inte formulera färdigt mina tankar kring det här just nu. Sen.

Eftermiddagen ägnade jag åt att fördjupa mig i Fersters beteendeanalys av depression, samt att söka jobb.