Icke-specifika faktorer

By skagedal

Idag har jag suttit och läst i Bergin and Garfield’s Handbook of Psychotherapy and Behavior Change mest hela dagen. Den innehåller en oändlig mängd information om aspekter av psykoterapiforskning som vi aldrig ens kommit i närheten av på programmet, känns det som. Vi har lärt oss svara på frågan: ”Vilken metod fungerar bäst för vilken diagnos?”, men inte mycket om inflytandet av så kallade icke-specifika faktorer, dvs sådant som personlighetsvariabler hos terapeuten, den terapeutiska alliansen, och så vidare. Min uppsats kommer mest att handla om processvariabler ”inom klienten”, inte så mycket om kontexten egentligen, vilket kanske är lite konstigt med tanke på det fokus på kontexten som finns i beteendeaktiveringsmodellen.

Lösa tankar så här i slutet av dagen. Jag får fundera på det här.

4 kommentarer till “Icke-specifika faktorer”

  1. Tore säger:

    Det gör dock Örebroarna. Börja snacka med Jerry och Rickard på sajten (psy..se) så får du höra en radda. Klart kul att höra folk snacka om.

    Någon särskild fakta som du fångade upp som var kul?

  2. Tore säger:

    Ah, för att nämna något själv. MI-forskningen visar att förändringsprat i sessionen korrelerar med faktiskt förändring (av beteenden) utanför behandlingsrummet. Det är ju inte så givet..

  3. skagedal säger:

    Ja, Örebro-modellen verkar helt klart spännande! Jag trodde att ni hade en del sånt i Linköping också, under Rolf Sandells inflytande?

    Ja, MI-grejen är spännande! Det är kul att beteendeterapeuter har insett att även en terapisession kan vara en del av livet, och alltså påverka det. :) Alltså – tidigare tyckte man att det inte var någon mening med att sitta och prata, för att förändra måste man påverka kontingenserna ute i klientens verkliga liv – nu har man insett att samtalsterapi är tillräckligt lik det verkliga livet för att erfarenheter ska kunna generaliseras. Typ så?

    En ”icke-specifik faktor” jag reflekterade lite över är det här med den hoppingivande aspekten av att börja terapi och att få en modell för sina problem och en trovärdig rational för hur de ska behandlas. Detta skulle förklara ”tidig snabb respons”-fenomenet som har beskrivits av Ilardi och Craighead (1994), att snabb förändring tidigt i behandlingen predicerar gott utfall.

    Men det borde betyda att en terapeut som tror starkt på sin modell, oavsett om det är kognitivt, beteendeterapeutiskt, eller vad det nu är, också har bättre resultat; nästan som att det skulle tala mot integrativa terapier och för en insnöad ”lära sig en grej ordentligt”-approach! :) Det verkar förresten vara en slutsats som Fonagy och Roth drar i ”What works for whom?”, en annan intressant bok i ämnet som jag bläddrade i igår.

  4. Tore säger:

    Tja igen!

    Näe, vi kör basperspektiv som mest betyder snöa in på något och förhoppningsvis det som din handledare råkar hålla på med…. :)

    Jovars, fast MI ger tydligen bara resultat under delen då man ska ”få patienten” till att bli villig att ändras. Det har sådär resultat kring behandlingsresultat. Så naturlig setting är nog sant ett tag till iaf! :D

    Det är ju gött att rational och modell skulle kunna ge det. Skulle vara kul att se studier som fokuserade på det. En utan rational och en med. Lite som ACT vs KBT… Hehe..

    Jaha, har inte kollat i ”whom”-boken.

Lämna ett svar