En professor i psykiatri, Richard A. Friedman, skriver i NY Times om terapeuter som efter lång tids overksam behandling av en deprimerad patient ger upp och konstaterar att patienten förmodligen inte ”vill” bli frisk. Artikeln är ett typexempel på det medicinska ”inifrån-och-ut”-tänkande som av behaviorister brukar kallas för mentalism. Exempel på en lustig cirkulär mening: ”His sense of worthlessness was a result of his depression, not a cause of it.” – värdelöshetskänslor är ju ett av symtomkriterierna för depression, och är alltså depression, varken en orsak till eller en verkan av det. Men mot slutet av artikeln äter Friedman upp sig själv:
To be sure, some patients really do want to be sick. People with Munchausen syndrome, for example, deliberately produce physical or psychological symptoms for the express purpose of assuming the sick role. [ ... ] But a vast majority of patients want to feel better, and for them the burden of illness is painful enough. Let’s keep the blame on the disease, not the patient.
Då måste man ju fråga sig, vill dessa personer verkligen ha Munchausen-syndrom? Är det inte då, enligt samma tänkande som ovan, Munchausen-syndromet som orsakar personens tendens att vilja vara sjuk? Borde vi inte lägga skulden på ”sjukdomen”? Jag bara undrar.
Liten update: Jag fann artikeln via ett blogginlägg på World of Psychology. Blogginlägget fokuserar på att det inte är patientens fel när det inte funkar i behandlingen, utan att det kan vara fel kombination av patient och behandling. Riktigt, men… Äsch, jag hinner inte formulera färdigt mina tankar kring det här just nu. Sen.
Etiketter mentalism
