Transkriberingsdags

Sex intervjuer blev det i Halmstad. (De var sju personer i gruppen från början, men en hoppade av och ville inte heller vara med i eftermätning eller intervju.) Det känns fint, och nu har jag en massa data att bearbeta också. Jag har knappat in all formulärdata (i Excel, håller på och för över det till SPSS) och nu är nästa uppgift att transkribera intervjuerna. Min flickvän tipsade om ett program som heter InqScribe, som hon hade hört talas om som ett smidigt verktyg vid transkribering. Indeed, jag har provat lite snabbt och jag gillar det! Bara en sån sak som att kunna pausa och starta uppspelningen med ett lätt tryck på “tab”. Tyvärr är det bara gratis i trettio dagar, men det duger för mina syften. (Programmet kräver QuickTime – jag kan meddela att det fungerar fint med QT Lite.)

Nu ska jag snart iväg och jobba lite på ett nytt jobb jag har skaffat mig på en gruppbostad.

Intervjuer

Behandlingen avslutades i tisdags. Idag och imorgon ska jag göra intervjuer med deltagarna. Spännande!

Icke-specifika faktorer

Idag har jag suttit och läst i Bergin and Garfield’s Handbook of Psychotherapy and Behavior Change mest hela dagen. Den innehåller en oändlig mängd information om aspekter av psykoterapiforskning som vi aldrig ens kommit i närheten av på programmet, känns det som. Vi har lärt oss svara på frågan: “Vilken metod fungerar bäst för vilken diagnos?”, men inte mycket om inflytandet av så kallade icke-specifika faktorer, dvs sådant som personlighetsvariabler hos terapeuten, den terapeutiska alliansen, och så vidare. Min uppsats kommer mest att handla om processvariabler “inom klienten”, inte så mycket om kontexten egentligen, vilket kanske är lite konstigt med tanke på det fokus på kontexten som finns i beteendeaktiveringsmodellen.

Lösa tankar så här i slutet av dagen. Jag får fundera på det här.

Då kör vi igen

Det råkade bli ett avbrott i uppsatsskrivandet, bland annat beroende på att jag var tvungen att färdigställa en restuppgift, vilket tog lite mer tid i anspråk än vad som var meningen. Har också återfallit i ett gammalt Wikipedia-beroende; det är ju så spännande förstår ni, artikeln om egentlig depression är i processen att utvärderas som “featured article candidate“, det vill säga, det avgörs om artikeln hör till Wikipedias allra mest välskrivna, och därmed får särskild exponering på Wikipedias framsida. Sen började jag också försöka fixa lite i artikeln om KBT, som är rent bedrövlig. Men nu ska jag återgå till väsentligheterna.

Vad gäller uppsatsen så har jag fått data för de första mätningarna och börjat knappa in dem. Nu är också tiderna för intervjuer inbokade. Spännande!

(Uppdatering: Insåg plötsligt att det kanske låter ovan som att jag på något vis tar credit för att ha skrivit den där depressionsartikeln, det är det inte. Jag har bara petat på några ställen. Men jag tycker processen är spännande…)

Inspelningsteknik

Något som tidigare har drabbat mig och flera andra jag känner som jobbat med intervjuer är att en del av ens data går till spillo på grund av att tekniken strular.  Oj, micken var inte påslagen; oj, minidiscen ville av någon anledning inte spara filen; oj, batterierna tog slut; oj, bandet tog slut; oj, min digitala diktafon var ställd i ett olyssningsbart kvalitetsläge…

Dagsrapport 23 oktober

Efterarbetsdag för sommarens kolloföreståndare. Bjöds på den fantastiska showen Vreeswijk!. Fick träffa en bäbis.

Dagsrapport 22 oktober

Ägnade en hel del tid åt ett protokoll som behövde skrivas. Läste Bennett-Levy och Taylor (2000), lite i Ferster (1973) och Kanter, Busch, Weeks och Landes (2008). Lång dag, kort rapport.

Sjukdomen bör ta sitt ansvar?

En professor i psykiatri, Richard A. Friedman, skriver i NY Times om terapeuter som efter lång tids overksam behandling av en deprimerad patient ger upp och konstaterar att patienten förmodligen inte “vill” bli frisk. Artikeln är ett typexempel på det medicinska “inifrån-och-ut”-tänkande som av behaviorister brukar kallas för mentalism. Exempel på en lustig cirkulär mening: “His sense of worthlessness was a result of his depression, not a cause of it.” – värdelöshetskänslor är ju ett av symtomkriterierna för depression, och är alltså depression, varken en orsak till eller en verkan av det. Men mot slutet av artikeln äter Friedman upp sig själv:

To be sure, some patients really do want to be sick. People with Munchausen syndrome, for example, deliberately produce physical or psychological symptoms for the express purpose of assuming the sick role. [ ... ] But a vast majority of patients want to feel better, and for them the burden of illness is painful enough. Let’s keep the blame on the disease, not the patient.

Då måste man ju fråga sig, vill dessa personer verkligen ha Munchausen-syndrom? Är det inte då, enligt samma tänkande som ovan, Munchausen-syndromet som orsakar personens tendens att vilja vara sjuk? Borde vi inte lägga skulden på “sjukdomen”? Jag bara undrar.

Liten update: Jag fann artikeln via ett blogginlägg på World of Psychology. Blogginlägget fokuserar på att det inte är patientens fel när det inte funkar i behandlingen, utan att det kan vara fel kombination av patient och behandling. Riktigt, men… Äsch, jag hinner inte formulera färdigt mina tankar kring det här just nu. Sen.

Dagsrapport 21 oktober

Jag skrev en timma på morgonen, sedan var jag på förmiddagsseminarium med Liv Svirsky på ämnet “att arbeta med KBT med barn och ungdomar”, eftersom jag missade detta förra terminen. Svirsky berättade om sina erfarenheter på området (det finns inte så mycket forskning i ämnet) och så fick vi diskutera några olika fall och rollspela. Ett mycket bra seminarium, tycker jag.

Eftermiddagen ägnade jag åt att fördjupa mig i Fersters beteendeanalys av depression, samt att söka jobb.

Dagsrapport 20 oktober

Lång dag i plugget, var på institutionen mellan kl 08 och kl 16.30, sedan en stund till på kvällen. Läste Kanter och medarbetare (2004) på morgonen. Insåg att jag behövde fräscha upp vissa beteendeanalytiska kunskaper (vad var nu establishing operations nu igen?) så jag gick och lånade Beteendets ABC (Ramnerö & Törneke, 2006). Ägnade mig en del åt flyktbeteende under den sena förmiddagen. Eftermiddagen var produktiv.Hypotetiserade att mitt webbsurfande är en övergeneraliserad respons vid det diskriminativa stimulit “sitta vid datorn”, och bestämde mig därför för att utöva stimuluskontroll under eftermiddagen: Inte sitta vid datorn, endast skriva för hand! Det fungerade mycket bra, jag fick en hel del text formulerad, bara att knappa in i datorn….